Ibland undrar man om det är värt det.
Det går upp och ner. För det mesta går det upp. Fast oftast känns det ändå som att man
kunde gjort vissa saker bättre. Man går nästan aldrig hem efter en jobbdag och känner;
Fan, vilket bra jobb jag har gjort idag. Man reflekterar över saker som kunde gjorts bättre.
Det är både bra och dåligt. På det viset utvecklas man, men någonstans skulle det vara skönt
att ha ett jobb där man kan gå därifrån och känna att nu är den här dagen slut, finito, over.
Utan att tänka mer på det.
Nu har inte jag ett sånt jobb. Jag har ansvar över människors liv. Jag ska uppmärksamma patienterna
jag har, om de försämras. Om de försämras måste åtgärder vidtas om de inte ska dö på kuppen. Det är
läskigt. Men ofast väldigt spännande och lärorikt. Jag gillar jobbet, verkligen. Man möter så många människor,
från så många olika öden och kulturer, och man lär sig så mycket varje dag, om en själv och om andra och
om människan i stort. Det är ett så värdefullt jobb på så många sätt. Och man har så stort ansvar att det ibland
är svårt att greppa, det är för stort för att kunna ta i, eller att kunna förklara.
Baksidan med detta jobb, som man har börjat känna nu efter 7 månaders erfarenhet av yrket, är att man
verkligen har ett stort ansvar, ett obegripligt ansvar över andra, och tjänar nästan inga pengar på det.
Ibland känns lönespecifikationen som ett slag i ansiktet. Som att någon hånskrattar åt en. Förnedrande.
En förändring måste ske.
