Fjortisar är också människor
Jo, det är sant! Skämt å sido.
Jag och Emily (aka pitepalt) diskuterade detta över chicken satay i Piteå i helgen. Och rödvin såklart.
Jag tror att det är helt grundläggande att föräldrar som har barn i tonåren lyssnar och respekterar sina hormonstinna döttrar/söner. Och låter dem resonera och argumentera, precis som vilka människor som helst. Ibland känns det som att tonåringar har förlorat sin rätt att tas på allvar. Varför det? Jag är människa lika mycket nu som när jag var 14, men folk lyssnar på vad jag har att säga nu, det gjorde inte folk när jag var 14.
Men fuck! Jag kanske har något jätteviktigt att säga, eller jag kanske har en bra åsikt eller argument ändå!
Jag minns i alla fall att jag inte kunde resonera mig fram. Och mina argument höll aldrig, för jag var ju bara 14.
Jag vill hellre att min dotter får sällskap hem på kvällen med någon kompis, istället för att hon kommer hem tidigare av principen att hon inte ska vara ute sent.
Lyssna på era tonåringar, de har kanske bra saker att säga! Respektera dem, så blir ni också respekterade!
Piteå var en upplevelse! Och kul var det! Det roligaste var när jag och Emily lekte äldreboende och när jag fick fem stämplar på armen och en i pannan. Yo.
Adjö, Stockholm - Hey, Piteå!
Snart är denna kurs över. Den har varit väldigt lärorik och rolig. På kursintroduktionen när kursledaren sa att de flesta studenter lägger ner 40 timmar plugg/vecka, tänkte jag no shit sherlock.
Men allvarligt. Jag har i fyra veckors tid suttit konstant, varje dag med näsan i femtielva olika böcker. Jag är helt slut!
Sista dan idag med plugg. Muntlig examination imorrn. Tredje tentan på 1,5 vecka.
That's the price I have to pay om jag ska få min legitimation en vacker dag!
Piteåååååååååååå imorgon! Ska bli otroligt spännande, har aldrig varit i norrbotten förut!
Ska bli skönt att lämna kalla råa Stockholm. Stockholmare är så jäkla stela och tråkiga. Jag tror att det är bättre i mindre städer, eller i alla fall har jag den erfarenheten. Varför är stockholmare så? Är det nån slags image vi/de försöker leva upp till? Att vi faktiskt är invånare i Sveriges huvudstad, och då måste vi bete oss som dryga assholes?
Nån som har en vettig förklaring på problematiken? Eller nån som kanske inte alls håller med? Kommentera gärna!
So long! Adios, farewell, adjöken!
En skinnjacka rikare - inte ett öre fattigare
Igår när jag hjälpte Karin att flytta så sa hon att hon hade en skinnjacka som hon skulle göra sig av med om ingen ville ha den. Så jag provade den & tog tacksamt emot den! Thanks, Karin. Har nog provat femtielva skinnjackor, men inte hittat nån jag gillat.
Varför jag sitter här när jag borde lusläsa om hjärtsviktsmedicin och opioider är ju rätt lustigt.
Därför säger jag farväl nu, för denna gång!
Livrädd & oerhört glad
Tänk att så lite kan göra så mycket. Värsta klyschigt, jag vet. Men det stämmer faktiskt! Vinden har vänt på något sätt. Tänk att en person, genom att göra så minimalt lite, kan förändra något så stort för någon. Det krävs kanske tre minuter av ens liv, en komplimang eller bara ett: "hur mår du"? Jag tror vi behöver den bekräftelsen, att få känna att vi blir sedda. Ändå är det så svårt för oss människor att ge detta till varandra, att SE varandra! Men jag är så oerhört glad! Det där lilla, lilla. Det är verkligen underskattat!
Sedan så väljer man ju faktiskt själv hur man vill se på livet. Man har alltid ett val. I alla fall när man är en frisk och rationellt tänkande människa (vilket jag anser mig vara, höhö). Men det är svårt när man halkar in på fel tankebanor. Men allt sånt där beror ju på vilka upplevelser man har med sig i ryggsäcken. Men så plötsligt, så väljer man att tänka annorlunda. Och vad mycket bättre man mår sen.
En del saker gör att man sätter större värde på vad man har, eftersom det är för sent att göra det sen.
Och sedan, såna där fina människor, som ger det där "lilla" som man behöver i precis rätt ögonblick!
Se möjligheterna istället för hindren!
Tänkte skriva en rad från en av världens vackraste låtar som fungerar när det känns tufft. Det är mitt i prick!
"When the day is long and the night, the night is yours alone,
when you're sure you've had enough of this life, well hang on.
Don't let yourself go, everybody cries and everybody hurts sometimes".
- Everybody Hurts, R.E.M
Jag har blivit galen. Efter all läkemedelsräkning. Så fort jag ser nånting skrivet i procent, så låtsas jag att det är ett läkemedel, och är tvungen att räkna om procenten till mg/ml. Ja, jag sa ju det. Jag har blivit galen.
Men imorgon smäller det. Sen kanske jag sakteliga börjar tänka normalt igen och accepterar att "50% rabatt" faktiskt är just det, och inget annat.
Snart får jag träffa min älskade Pite-Palt. Det ska bli underbart.
Hur jag frivilligt åker till Piteå i februari är en gåta. Eller nej, förresten. Det är glasklart.
Kärlek kallar jag det.
En viss person gör mig livrädd. De sociala koderna är tydligen helt främmande. Nu är jag trött på det här.
Hur länge ska det hålla på?
Meningen med det här inlägget var att lyfta fram hoppet och glädjen! Kanske misslyckades jag helt =)
Men jag har i alla fall försökt!
Arriverderci!
