Viva la vida...Or death and all His friends

Jorå, inhandlade Coldplays nya album med detta namn för några dagar sedan. Så fort jag kom hem satte jag skivan i skivspelaren och tryckte på play. Helt hysteriskt nyfiken på vad som komma skulle. Efter en lyssning på skivan var jag klart besviken, inte alls i samma klass som Parachutes, X&Y eller A Rush Of Blood To The Head. Men ändå kunde jag liksom inte sluta lyssna. Om och om igen, gick skivan. Varje tunnelbaneresa lyssnas det på den. Hela tiden. Och låtarna växer! Det finns några riktiga guldkorn! Lost!, Viva La Vida, Violet Hill och Strawberry Swing är inte fy skam, och bättre blir de hela tiden.
När jag tänker efter finns det nog inte en enda låt med Coldplay som har fastnat efter en lyssning för min del. Jo, en faktiskt. In My Place gick rakt in! Men annars inte.
Det dröjde flera månader innan jag började gilla Fix You, som  jag nu tycker är en av världens bästa låtar!
Längtar grymt mycket till konserten i september, jag är redan laddad till tusen!

Blogg: Personligfierad

Jag har gjort ett tappert försök att göra min blogg mer personlig. Det har den också förvisso blivit, men nu när jag ser resultatet så märker jag att det kan tolkas som dystert och bittert.
Men isåfall tar ni fel!! Det råkar vara så att jag gillar grått & svart, samt att jag inte lyckades hitta eller förstå koderna till några andra färger. Heh.
Jag känner mig inte alls bitter! Och inte dyster heller för den delen! Värre är det för bitterfittan i boken Bitterfittan av Maria Sveland. Den boken är förövrigt rätt bra, med risk för att bli bitter när man läser den. Men inte jag!
Always look at the bright side of life eller nåt. Beror ju på hur man ser saker och ting.
Däremot måste jag erkänna att jag är trött på att människor inte kan vara ärliga. Kan man inte bara säga som det är, istället för att låta en tro något annat. Även jag erkänner att det kan vara svårt att vara ärlig, men när man är det så känns det mycket bättre, och det är inte värre än en fis i rymden. Man dör inte eller så.
Nej, nu har jag mycket viktigare saker att ägna mig åt. Att åka till söder och dricka vin med kompisar till exempel.

Att utmana sig själv


Har nu köpt biljett till Coldplay i september & jag ska gå på konserten själv!
För ett par år sedan var en sådan utmaning nåt alldeles otänkbart, men nu, nu känns det inte ens som en utmaning.
Undrar vad det betyder... Heh.

Första arbetsveckan nästan avklarad. Helt slut, har inte kommit in i rutinerna än.
Eller vänta, vänjer man sig någonsin vid att gå upp 05.15 och börja jobba 07?
Nä, det tror jag visserligen inte.

Arrivederci!

Coldplay...


...Kommer till Sverige och jag måste se dem! Lutar åt att jag måste gå själv, för ingen vill se dem.
Men det gör inget, jag tänker gå ändå!

Praktiken slut, skolan slut, sommarlovet tar vid. Trots jobb! Men det gör inte heller nåt,
för det känns ändå som sommarlov!

Fick en stund som jag sent kommer glömma. Det klickade verkligen.
Jag tror det är ömsesidigt, för den blicken och de orden sa det mesta!
Så jäkla härligt!

RSS 2.0