.t o w a n d a.

Nu snackar vi Fitta.
Det kvinnliga könsorganet.
Jag blev kallad för fitta häromdan. Det var en hemsk och chockerande upplevelse.
Hemskt chockerande kan man säga.

This is the story.
Jag kliver på tunnelbanan. En kille sitter i fyran bredvid.
Han börjar med att säga "Fan jag har flickvän asså, men jag tror jag måste vara otrogen".
Jag är tyst.
Han försöker få kontakt med mig. Jag låtsas läsa en bok.
Han går igång och frågar "Vart ska du?"
Jag svarar inte. Han frågar igen, jag svarar "Hem".

Nu bryter helvetet loss! Han börjar skrika att han hatar alla stela typer i Sverige, att han
fattar varför man blir rasist. Och till sist kallar han mig "jävla fitta".
I mitt huvud for nu en mängd ilskna tankar omkring, allting som jag borde säga till honom,
men som inte kommer ur min mun. Det bara virvlar omkring och jag får inte fram någonting.
Efteråt blir jag arg på mig själv för att jag inte gav honom svar på tal, att jag inte läxade upp honom.
Men jag vet vad som hindrade mig. Att jag har en fitta, att jag är kvinna. Jag var rädd att han skulle hota
eller skada mig. Han hade helt klart den tendensen.

När han klivit av pustade jag dock ut och insåg att jag är glad att jag är mycket smartare än honom.
Synd för honom att han inte förstår att hans taktik att få kontakt med tjejer inte är ett dugg bra.
Inte nånstans. Men hans beteende är inte ok.

Visst, jag är emotionellt smartare än honom. Men ilskan kvarstår.
Ilskan över att känna att man inte vågar säga ifrån i en sådan situation.
Ilskan över att inte ha makt över sig själv. 

Nu undrar säkert vissa varför jag inte sa ifrån, varför jag tog skiten.
Men då tänker ni fel! Jag tänker inte ta på mig skulden nu.
Det gör vi tjejer alldeles för mycket redan. Det är hans beteende som är fel, inte mitt.

Är det så vi ska ha det, vi som har fittor?
Ska vi behöva ta att bli kallade "jävla fitta" för att rädslan hindrar oss att säga ifrån?
Svaret är självklart. Men vad i helvete ska vi göra för att förändra det?